"En liten smäll förändrade mitt liv"

21 juli 2021 09:00

Jonathan Granström skriver om vännen som försvann, 22 oktober, en liten smäll, oärligheten mot sig själv, hemska konsekvenser och att leva i nuet.


Jag kom upp till Mora när vi samlades i augusti ifjol med en delad känsla.

Jag kände mig i min bästa fysiska form på många år, men en jobbig händelse påverkade mig mentalt eftersom en av mina närmaste vänner tog livet av sig i mars 2020, 20 år ung.

Det var den värsta känsla jag varit med om, inget jag vill att någon ska utsättas för. Jag vet inte vad som är värst, saknaden av en av mina äldsta och bästa vänner eller att jag aldrig kommer att få veta varför han gjorde det. Det är fortfarande obegripligt. Han var en helt normal kille, glad och världens finaste människa, men ett dåligt beslut kommer påverka mig för evigt.

Efter en tid sade jag till mig själv: den här säsongen ska jag spela för dig min vän, knyta näven ännu hårdare för din skull för jag vet att du skulle vilja att jag gjorde det, och jag vet att du skulle finns med mig i med- och motgång.

Försäsongen var annorlunda även den, en pandemi att förhålla sig till, men för min egen del fick jag en bra start på säsongen och det kändes bra även under inledningen av serien. Mer speltid och kände att jag utvecklades. Jag kände att jag var på väg att ta kliv i min hockeyresa.

Ett steg i taget så finns chansen att lyckas... men torsdagen den 22 oktober förändrades allt.

Väckarklockan ringer som vanligt och jag går upp ur sängen, klär på mig mina Mora-kläder. Jag har mina rutiner och följer dem som jag brukar, inget konstigt alls, äter min havregrynsgröt och ägg. Därefter packar jag ner det sista inför träningen och en bortaresa till Västervik och Kristianstad. Jag går ut till ett kyligt Mora vid halv nio på morgonen och har en bra känsla i kroppen, var glad och mer harmonisk då vi hade vunnit mot just Västervik efter förlängning två dagar innan. Började hitta den rätta energin efter allt som jag varit med om under 2020.

Det jag inte visste denna kyliga morgon var att jag spelat den sista matchen i min hockeykarriär.

En liten smäll i slutet på träningen när vi spelade fem mot fem skulle förändra hela mitt liv på några sekunder.

Från att vara en hockeyspelare som lagt ner så många timmar för att komma dit jag var och kämpade för att komma ännu högre upp i seriesystemen till att på några sekunder inte vara en hockeyspelare längre. Det förändrade allt egentligen.

Jag började gå efter hjärntrappan som man alltid gör, efter några veckor på steg 1 märkte jag framsteg, men att det gick väldigt långsamt även fast det blev bättre. Det medicinska teamet och jag fortsatte tillsammans stegvis uppåt, jag tyckte i stunden att det började bli normalt. Efter drygt två månader testade jag att gå på is och köra lite hårdare i gymmet för att öka toleransen, men det gick inte för jag hade en konstig känsla i huvudet som inte går att beskriva med ord. Det är så diffust och kände inte igen mitt vanliga jag som hockeyspelare, hade svårt att fokusera och var inte kvick i mina beslut och kroppen kändes inte igen.

Så här åtta månader senare när jag sitter och reflekterar känns det naivt att tänka som jag gjorde då, att det ”började kännas normalt” för det gjorde det inte. Jag ville att det skulle kännas normalt, jag ville så gärna, vem vill inte att huvudvärken ska släppa, att energin ska finnas där och att vara redo att spela en hockeymatch igen?

Göra det som jag tycker är så fantastiskt roligt.

Jag var trött på att stå på sidan om och inte få vara delaktig. Idag skulle jag säga att det börjar kännas ”normalt” igen, dock har jag fortfarande vissa restsymtom. Att jag ljög för mig själv att det var bättre än det egentligen var, jag ville ju så gärna vara med på isen, vara en del av laget, vara med och spela och vinna nästa match. Jag fattade inte vad konsekvenserna kunde bli. Jag bara körde på och ville bara köra på för att det var enklast så, slippa tänka för det var inte så det skulle vara, jag skulle ju ta nästa steg och utvecklas för att nå mina drömmar.

Tyvärr fungerar det inte så.

Jag behövde vara ärlig mot mig själv hur den där ”lilla smällen” i slutet på träningen den 22 oktober 2020 hade påverkat mig och min kropp och till slut kom jag fram till att hockeykarriären var över.

Jag hade spelat min sista hockeymatch.

Det känns tråkigt att inte kunna avsluta sin hockeykarriär på sina egna villkor, det är det värsta och inget jag önskar någon även fast jag lite nu och då läser att fler än jag har varit tvungna att avsluta sina hockeykarriärer på grund av restsymtom efter för många hjärnskakningar. En sak vi verkar ha gemensamt är att det är som i Mora, det medicinska teamen är engagerade och kompetenta som gör sitt bästa för att erbjuda den bästa rehabiliteringen, men att konsekvenserna av för många hjärnskakningar är en stor utmaning att hantera och fler än jag återfår inte full fysisk och mental kapacitet.

Detta gör att jag hoppas att projektet ”Nollvision” som HockeyAllsvenskan med flera är involverade i kan få fram mer kunskap kring hjärnskakningar och därmed att fler kan få möjligheten att fortsätta sina karriärer och framförallt avsluta karriären på sina egna villkor.

För min del blev 2020 inte som jag hade tänkt mig. En nära vän som valde att avsluta sitt liv alldeles för tidigt, en liten smäll på en träning inför en match som visade sig avsluta min hockeykarriär alldeles för tidigt. Jag väljer att ta med mig alla lärdomar, även fast de varit tuffa, jag får vända blad och skriva ett nytt kapitel i mitt liv.

Jag har lärt mig den hårda vägen att livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Det är lätt att vara efterklok, men med den här berättelsen hoppas jag fler är tacksamma för att få spela hockey på heltid. Njuter av att vara priviligerad att få jobba med något man älskar, njuter av vinsten, njuter av känslan att åka in till fullsatta läktare, det skulle jag göra vad som helst för att få göra igen!

Eller ge lite extra kärlek till sina nära och kära medan det går för när en person inte finns kvar och bara är ett minne är det en hemsk känsla.

Jag tog saker för givet.

Inget är för givet.

Det gäller att vara här och nu för saker kan förändras snabbt. Jag önskar att jag hade gjort det lite mer, njutit av att att vara en del av världens roligaste sport och ha det som yrke, men de är något jag kommer göra nu och ta med mig för all framtid.