"Vill inte ändra min historia på något sätt"

24 juli 2021 09:00

Claes Endre skriver om det sena mötet med hockeyn, målmedvetenheten, motivationen, arbetsviljan, "det tåget har ju gått" och tilliten till processen.


Det var vintern efter jag hade fyllt tio år när jag stod på skridskor för första gången.

Något som kanske kan ses som uppseendeväckande eftersom många inom den här sporten får sina första par skridskor redan när dem lär sig gå. Jag minns det väldigt tydligt att mitt intresse kring hockey växte fram väldigt fort och på kort tid. Jag och min pappa spenderade många dagar och kvällar på uterinken i Nacka. Det kändes som att ingenting spelade någon roll då, varken väder eller vind, vi var på uterinken så mycket som vi bara kunde.

Tanken att få spela i ett lag dröjde inte allt för länge, dock fanns det många som ansåg att jag var alldeles för gammal och oerfaren för att få ta plats i ett lag. Efter att ha fått nej på nej av diverse Stockholmslag hade jag kunnat slutat redan där.

Men kanske var det också det som gav mig den målmedvetenhet som jag har än idag.

Jag har alltid haft väldigt stöttande föräldrar när det kommer till min idrott. Om jag har velat göra något så har jag blivit stöttad till 100%. Samtidigt så har jag aldrig blivit pushad att göra något, det har aldrig funnits några krav eller förväntningar på mig utan det har varit min egen resa hela tiden. Jag har helt enkelt fått skapa mina egna förutsättningar och även fått skapa min egen motivation, en motivation som hjälpt mig genom många nederlag.

Så klart har jag tvivlat på mig själv och min motivation ett antal gånger också. Ett exempel är det faktum att jag inte ens var nära att varken spela tv-pucken eller komma in på ett hockeygymnasium. Men då har min passion till hockeyn och min nyfikenhet spelat in. En nyfikenhet kring att se hur långt jag kan gå om jag gör det där lilla extra varje dag.

Hur bra kan jag bli på ren arbetsvilja?

Svaret kommer jag förhoppningsvis få efter min karriär.

Att folk inte har trott på mig eller att skämtat bort att ”det tåget har ju gått” var under min juniortid nästintill vardag för mig. Folk såg på mig som killen med bra arbetsmoral men ingen vidare talang. Något som kanske egentligen var sant. Samtidigt så skulle jag inte vilja ändra på min historia på något sätt. Jag är övertygad om att allt det hårda arbete jag lagt ner, får jag betalt för nu och i framtiden.

Under senare år så har jag hittat ett uttryck som stämmer in väldigt bra på min karriär hittills och det är ’’lita på processen’’. Lita på att om du gör allt som du kan så kommer det att belöna sig. Processen ser annorlunda ut för varje person och den är exakt lika viktigt.

Jag har åtskilda gånger fått höra att min resa är häftig och det är den på många sätt, men den är inte mer värdefull än någon annans. För i grund och botten så är det ju min vilja och kärlek till sporten som har tagit mig hit där jag är idag. Just dessa två saker har alla hockeyspelare, det spelar ingen roll om du fick dina första par skridskor när du fyllde ett år eller om du stod på is för första gången efter du fyllt tio.

Avslutningsvis vill jag poängtera att detta inte enbart gäller hockeyspelare, utan har du tillräckligt med vilja och nyfikenhet kan detta ta dig precis vart du själv vill oavsett vad det gäller.