Signerat Szymon: Sju observationer efter vinter-OS

Signerat Szymon har gjort en avstickare och spenderat den senaste veckan i OS-staden Milano. Och den som reser har något att berätta. Här följer sju saker som jag noterade och som jag gärna vill dela med mig till läsarna.

Detta är en kåserande och reflekterande text. Åsikterna är skribentens egna.

Detta var mitt femte vinter-OS på plats och med handen på hjärtat kan man lika gärna säga hockey-OS, för någon annan sport har jag aldrig hunnit med, oavsett om jag har jobbat med turneringen eller som nu enbart varit åskådare.

Den första, 1992 i franska Albertville blev minnesvärd för att det blev Börje Salmings enda OS-deltagande, vid 39-års ålder. Men turneringen som gjorde starkast intryck var 2010 i Vancouver, första gången ett hockey-OS spelades i en NHL-stad och den spelkvaliteten som de två veckorna bjöd på är troligtvis det bästa som internationell hockey har visat upp.

2006 i Turin blev naturligtvis svensk hockeyhistoria med Foppa till Sundin till Lidas – mål! – men som turnering var den inte i närheten av Vancouver 2010.

Milano är långt ifrån en hockeystad men OS-turneringarna på både dam och herrsidan bjöd på högklassig hockey fastän ingen av dem blev en fullträff för vare sig Dam eller Herrkronorna. Här är i alla fall det jag tog med mig hem.

1. Steget mellan HockeyAllsvenskan och OS är inte så långt.

Inte så långt som man kanske kan tro. Inte mindre än 41 OS-spelare i åtta av de deltagande landslagen har ett hockeyallsvenskt förflutet och det bekräftar vad spelaragenten Claes Elefalk sade i förra veckans intervju på denna sajt – att HockeyAllsvenskans är en av världens bästa ligor för att utveckla talang.

Ett bra exempel är 20-årige Slovaken Dalibor Dvorsky som gjorde två säsonger i AIK i HockeyAllsvenskan 2021-2023 och var en av Slovakiens bästa spelare. Forwarden som nu spelar i St. Louis Blues gjorde sex poäng på sex matcher för laget som kom fyra. Man kan också på goda grunder fastslå att David Pastrňáks två säsonger i Södertälje 2012-2014 spelade en stor roll i tjeckens utveckling till en av NHL:s bästa forwards. I Tre Kronors OS-trupp fanns fyra spelare gick direkt från HockeyAllsvenskan till NHL utan att passera SHL; Filip Forsberg, Oliver Ekman-Larsson, Jesper Bratt och Rasmus Andersson. Mikael Backlund, som var aktuell för OS-truppen, tog samma väg.

När Tre Kronor tog OS-guld 2006 i Turin blev Kenny Jönsson den förste i modern tid att vinna guld – och dessutom bli vald till OS-turneringens bäste back – när han till vardags spelade i HockeyAllsvenskan (Rögle).

Kenny Jönsson, hemma i Sverige igen efter OS-guldet i Turin 2006.

2. Damkronorna gör framsteg men gapet till Kanada och USA består

Efter en tuff tid, där Damkronorna till och med åkte ur dam-VM:s A-grupp 2019, är Sverige definitivt tillbaka i världstoppen. Trots den hjärtskärande förlusten i bronsmatchen mot Schweiz. Ett konkurrenskraftigt Sverige är oerhört viktigt för att damhockeyn ska kunna minska gapet till giganterna Kanada och USA. Men det ser faktiskt inte så bra ut på den fronten. I Milano träffade jag Peter Elander, f.d. förbundskaptenen som ledde damkronorna till det historiska OS-silvret i Turin 2006 och han konstaterade: ”Sverige och Europa gör framsteg, men Kanada och USA utvecklas ännu snabbare, så gapet blir faktiskt större.” Redan i Salt Lake City 2002 ledde Finland semifinalen mot Kanada efter två perioder innan favoriterna vände en jämn match i tredje. Fyra år senare slog alltså Sverige ut USA i semifinalen och blev hittills det enda laget sedan damhockeyn kom in i OS-programmet 1998 att spräcka den förväntade nordamerikanska finalen. Dessa två scenarier, som hände för 20 respektive 24 år sedan är knappast tänkbara idag.

Peter Elander säger att fler svenska spelare måste spela i collegeligan NCAA och i den nya proffsligan PWHL för att Damkronorna ska bli konkurrenskraftiga på riktigt. Min motfråga var: Vem ska då spela kvar i SDHL?

Peter Elander, tidigare förbundskapten för Damkronorna.

3. Sverige gillar inte jobba övertid

Både Dam- och Herrkronorna föll på övertid i sina respektive utslagsmatcher. Sedan man införde utslagsmatcher i den internationella hockeyn har Sverige varit duktiga när det har gått till straffar (OS-guldet 1994, båda herr-VM gulden 2017 och 2018) men vi har ett dåligt facit i ”första-målet-vinner”. Damerna föll efter ett konstmål signerat Alina Müller och herrlaget på en individuell aktion av Quinn Hughes.

Går man tillbaka ett år så förlorade Tre Kronor båda sina matcher i Four Nations Face-off i Montreal på övertid, mot Kanada och Finland och i VM minns vi sudden-förluster mot samma nationer 2019 och 2022 när Sverige hade tillräckligt bra lag för att kunna gå hela vägen. Är det någon som kan förklara varför Sverige ofta förlorar i sudden-death?

4. Arenan blev klar – men vad händer nu?

I flera veckor före OS-läste vi larmrapporter om att hockeyarenan Santagiulia inte skulle bli klar i tid, att isytan var för kort och det ena med det andra. Jag kan intyga att den inte bara blev klar, utan att den också blev fin och att det faktiskt gick att genomföra matcher trots att rinkens längd var 90 centimeter kortare än reglementsenligt. Matcherna var välbesökta och stämningen var god. Men när man gick upp i det översta etaget i arenan och tittade ut på baksidan så insåg man vilken kamp mot tiden det handlade om för att färdigställa arenan till den 11 februari. På bilden ser ni allt bråte och byggnadsmaterial som ligger kvar i högar.

På samma sätt som Nicklas Lidströms kanon som gav Sverige guld 2006 var det sista målskott som avfyrades i arenan Palasport Olympico i närbelägna Turin, kommer det troligen aldrig mer spelas ishockey i Santagiulia. Det blir nu bli en konsert- och eventarena. Hockeyn i Italien är koncentrerad enbart till den nordligaste regionen Sydtirol och småstäderna kring centralorten Bolzano nära Österrike. Det har gjorts försök att etablera hockey i Milano men har aldrig funkat. Milano är – och förblir – en fotbollsstad. Basta.

5. Tillsättningen av domare och samarbetet med NHL

Under mina 25 år inom den internationella ishockeyn har jag alltid varit en varm förespråkare av utökat samarbete med NHL. Men var drar man linjen mellan IIHF:s integritet å ena sidan och eftergifter åt den nordamerikanska ligan å andra? Detta var samtalsämnet när jag bjöds in av HBO Max med Camilla Nordlund och Mats Sundin i studion under en periodpaus i semifinalen USA-Slovakien.

Där tog jag jämförelsen med basket-OS, som globalt sett är oerhört mycket större än hockeyn. Där skulle det internationella förbundet FIBA aldrig tillåta en NBA-domare att döma en OS-match (såvida inte NBA-domaren även hade FIBA-licens) och en amerikansk domare (oavsett om denne är NBA eller FIBA-domare) skulle aldrig få döma en match där USA spelar. Man håller benhårt på neutralitetsprincipen enligt det bevingade uttrycket ”Caesars hustru får inte ens misstänkas”. Alltså; en domare får inte döma en match med ett lag från samma land.

Hockeyn resonerar annorlunda. Ju längre OS-turneringen led, desto fler matcher dömdes av NHL-domare. När det verkligen brände till på slutet, var det bara NHL-domare från Kanada och USA som dömde matcher när de lagen spelade.

Kan nån tänka sig att en VM-match i fotboll mellan England och Frankrike döms av en engelsk domare med motiveringen att de flesta spelarna i båda lagen ändå spelar i engelska ligan som är den dominerande ligan i världen? Det skulle aldrig ske. Själv är jag kluven och noterar bara. Vad tycker ni?

6. Tre matcher per dag kan ta kål på den största entusiasten

Jag kom till Milano lagom till att utslagsmatcherna skulle börja, alltså då turneringen inleddes på allvar. Tror f.ö. att OS-hockeyn är den enda lagsporten där man har ett upplägg att alla lag går vidare efter gruppspelet oavsett prestation. Lite märkligt kan man tycka. Jag såg alla tre kvalmatcherna i stora arena Santagiulia på tisdagen och lika många kvartsfinaler på onsdagen. Tre matcher per dag – där den första börjar 12:10 och den sista är slut runt 23:30 – det kan suga musten ur den största hockeyentusiasten. Tur att man fick se så mycket högklassig hockey. Man vet aldrig när det kan komma att ske nästa gång.

7. Ett OS kostar alltid mer än vad det smakar

Att komma ner och se dam- och herrspelare i världsklass kämpa om OS-medaljer är naturligtvis en ynnest. Det är inte billigt (resa, boende, mats, matchbiljetter) men det är ändå ingenting mot vad de redan hårt ansatta italienska skattebetalarna kommer att får betala. Den totala kostnaden för de Olympiska spelen i Milano och Cortina kommer att landa nånstans på mellan femtio och sextio miljarder kronor. Det förväntade underskottet är på långa vägar inte framräknat, men minuset kommer att ligga på mellan 2 och 5 miljarder kronor.

Siffrorna är helt i linje med hur det hår gått med alla OS de senaste 40-50 åren, dvs att ett olympiskt spel i snitt kostar tre gånger mer än det vad det tar in. Det finns de som beklagar att den svenska ansökan för vinter-OS 2026 förlorade omröstningen med 47-34 mot Milano-Cortina och en av anledningarna var tydligen att den svenska regeringen inte ville gå in med statliga garantier.

Det var, enligt mig, ett bra beslut. Så länge det i stort sett är omöjligt att arrangera ett OS som åtminstone går jämnt upp för värdlandet samt att Internationella Olympiska Kommittén (IOK) håller sig med affärsmodellen som går ut på att IOK tar in de stora intäkterna (TV och partners) medan andra får ta hand om utgifterna, borde Sverige hålla sig ifrån OS-arrangemang.

Szymon Szemberg

Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C., Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, projektledare och COO på Champions Hockey League, 2013-2015. Sportjournalist på Göteborgs-Posten 1981-1997.